shutterstock_357753059.jpg

Jag säger nej på den

Publicerad i:

Under den gångna julhelgen och de efterföljande mellandagarna infann sig ett, för mig, nödvändigt lugn. Efter en jobbmässigt rätt stressig och fullmatad (men rolig) höst, var det enormt skönt att under nästan en veckas tid låta andningen bli både lugnare och djupare.
Sittande med en kopp kardemummadoftande kaffe började jag fundera på vad som skruvat upp min kropp och själ så till den milda grad?

Jag insåg att det inte bara handlade om att ha mycket på jobbet. Orsaken fanns i hög grad också i en till synes ändlös rad av sociala aktiviteter under kvällar och helger. Även de roliga förvisso, men uppenbarligen energikrävande för mig.
Nästa fundering handlade om hur jag, som inte befinner mig i någon småbarnskarusell, upplevde tillvaron som så fullmatad? Jag som lever enkelt och förutsägbart. Vad gjorde jag för fel?

Svaret dök upp i en artikel i brittiska tidningen The Guardian, skriven av Malcolm McLeod (publicerad 29 december): The joy and relief of saying no: how I learned to stop worrying and turn people down.
Snacka om igenkänning! När McLeod beskriver hur han som ambitiös och nätverkssökande egenföretagare tackade ja till precis allt, kunde jag direkt dra paralleller till mina egna (o)vanor i det privata.

Skräcken att aldrig mer bli tillfrågad, och på sikt därför ratas som vän, ligger ständigt som en mara över mig. Så jag säger ja. Utan att fundera över varför, trots att jag i många fall under 2017 kände att jag egentligen inte orkade eller ville umgås. Med resultatet att jag säkert kunde upplevas som både frånvarande och grinig av vänner och bekanta.

Malcolm McLeod insåg att han var tvungen att lära sig att säga nej. I artikeln beskrivs den förlösande känslan när den oro han initialt kände, visade sig vara obefogad. Folk blev inte alls arga eller besvikna. Tvärtom, de förstod.
We are all at the centre of our own lives, so it is understandable that we think we are at the centre of everyone else’s; in reality, we are nowhere near as vital as we think. If you are not around to help, people will find another solution, skriver Malcolm McLeod och det gör mig trygg.

Men överfört till arbetsplatsen då? Vad kan vi lära oss där? Samma sak förstås. Det är inte en katastrof att säga ”du, jag hinner verkligen inte med det här”. Då finns antagligen hjälpen närmare än du tror. En kollega som kan assistera; en chef som kan delegera; en uppgift som kan göras imorgon. Och finns inte det utrymmet behöver det skapas omedelbart – i förebyggande syfte.

Mina funderingar där vid kaffekoppen ledde till en konklusion. Istället för att försöka lägga ett 1 000-bitarslivspussel med 1 500 bitar ska jag nöja mig med... ja, sådär 750 stycken. Ett löfte för 2018 som helt enkelt bygger på att våga säga nej lite oftare.

Här kommer till sist några träningstips för den som till äventyrs känner ungefär som jag.

Be om mer tid
När kollegan vill att du ska hjälpa till med ett projekt, säg att du behöver fundera en stund innan du svarar. Du behöver inte bestämma dig på sekunden. Det är tillåtet att vara tveksam. Säg "jag vet inte just nu" eller "jag behöver lite betänketid”. Det funkar när du faktiskt inte kan bestämma dig, men också när du inte vill men har svårt att säga nej. Har du visat en tveksamhet är det lättare att senare lämna ett negativt besked.

Träning ger färdighet
Öva att säga nej till enklare och ”oviktiga” saker. Se varje nejsägartillfälle som ett tillfälle att träna. Du kommer märka att du växer med uppgiften och att det går lättare och lättare.

Öva in en nej-fras
Känn aldrig att du behöver motivera ditt nej, anledningen kan du gott behålla för dig själv. Du kan öva in en kort fras som du upprepar när någon försöker övertala dig till något du inte vill. Det kan vara något som ”det fungerar inte för mig” eller ”tyvärr, det kan jag inte”. Så småningom kommer det bli lättare att rent ut säga att du inte vill, kan eller har lust.

Lycka till!

Publicerat fredag 29 december, 2017