Ett OS som osar skunk

Ett OS som osar skunk

Publicerad i:

Vinters Mariana Vnuk kollar OS och konstaterar att män som grupp fortfarande skämmer ut sig.

Det är idag viktigare än någonsin att bygga det personliga varumärket. Det är bara att kolla vilket Instagramflöde som helst.

Samma sak torde gälla företagens varumärke, där medierna givetvis inräknas. Som exempelvis seriös dags- eller kvällspress (finns det ens någon sådan?) borde en vilja leverera objektiv, välskriven journalistik. Och även om det kan låta som en utopi, borde i alla fall detta vara färdriktningen.

Dessutom. Eftersom vi skriver 2016 och inte 1916, borde även synen på män och kvinnor som jämlika ingå i denna seriositet.

Om det här skulle jag kunna skriva spaltmetrar, men låt oss för enkelhetens skull fokusera på medias bevakning av OS.

OH. MY. GOD. Hur svårt kan det vara? Vi har en tävling. Den största av dem alla, där världens bästa kvinnor och män - efter att ha förberett sig i större delen av sina liv - ger allt för att spränga gränser, sätta rekord, ta medalj. Det är ganska enkel, rak journalistik vi snackar om. En behöver liksom inte slå knut på sig själv.

Men vad händer? Jo, en rad manliga (ja, det handlarnästanuteslutande om män) journalister och skribenter ägnar sig - mitt i detta sportsliga festspel - åt lite gammal hederlig, fräsch sexism.     

Inför tävlingarna gjorde tidningen Amelia ett knäck om de svenska, kvinnliga OS-deltagarna där bland annat Caroline Seger och Emma Green var omsorgsfullt fotograferade. Över huvudet på dessa proffs sätter tidningen rubriken:Ni är vackrast, ni är bäst.

Vackrast!? Ridå.

Och då tävlingarna äntligen drar igång, börjar de idiotiska kommentarerna, formuleringarna och rapporteringarna att hagla.

När cyklisten Emma Johansson tar silver, lägger DN:s Nils Palmgren allt sitt krut på att beskriva svenskans ”lilla kropp” och hur medaljen ser så enorm ut runt hennes lilla, lilla kvinnohals.

I samma träsk simmar italienska tidningen Quotidiano Sportivo som sätter rubrikenTrion av tjockisar nära ett olympiskt mirakelnär de inhemska bågskyttarna Guendalina Sartori, Lucilla Boari och Claudia Mandia precis faller på målsnöret och slutar på en fjärdeplats.

Palmgrens ord tas senare bort från DN och chefredaktören för Quotidiano Sportivo sparkas. Men grodorna har likväl hoppat rakt i ansiktet på både de kvinnliga atleterna och OS följare.

Vidare har en del journalister huvudet så långt in i sin egen bak att de lyckas vrida bevakningen mot sina manliga gelikar även när det absolutintehandlar om dem.

När den ungerska simmaren Katinka Hosszu slår världsrekord har NBC:s Dan Hicks fullt sjå med att credda hennes man tillika coach. Och i Chicago Tribune beskrivs OS-bronsmedaljören Corey Cogdell som sin basebollspelande makes fru. 

De stora internationella idrottstävlingarna har alltid varit männens domäner. De utgör majoriteten av publiken på arenorna och de flesta sportkommentatorerna är män. Dessutom är det långt fler män än kvinnor som kan livnära sig på sin sport. Och det här speglar sig förstås i mediernas bevakning.

Men för att återgå till det här med varumärket. Finns det verkligen så många som på allvar vill framstå som fossiler (här vill jag egentligen skriva IQ-befriade amöbor)? Både företag och enskilda personer borde se över sin varumärkesplattform. Och sorry guys, ska vi hårdra det så skämmer män som grupp fortfarande ut sig.

Kuriosa: Idrottande kvinnor har länge betraktats med skepsis. Särskilt oroliga har motståndarna varit för att kvinnokroppen, i synnerhet dess reproduktionsförmåga, ska ta skada.I OS-sammanhang har motståndet varit extra långlivat.
Vid de allra första moderna olympiska spelen i Aten 1896, fick endast män vara med. År 1900 deltog totalt 22 kvinnor i ett fåtal sporter. Sedan dess har de OS-grenar som är öppna för kvinnor successivt ökat och så sent som 2014 öppnades så den sista, backhoppning. Dock är kvinnorna fortsatt portade från den största backen.

Källa: Forskning & framsteg nr 7, 2016

Publicerat fredag 12 augusti, 2016